Det kändes spännande att komma hem. Att möta familj och vänner igen. Gå runt i min hemstad, besöka mina platser. Och det var ganska spännande. I ungefär en halv vecka. Nu känner jag mig istället lite tom.

Låt oss prata om Los Angeles. Vi mellanlandade där, i fyra dagar, på vägen hem. Från Nya Zeeland till Sverige är det egentligen närmare att flyga över Asien, men av flera anledningar valde vi att istället flyga via Nordamerika. Det var billigare, det var något nytt, och det innebär att vi kan säga att vi åkt jorden runt.* Det tog tio timmar att korsa stilla havet i det fräschaste flygplanet jag någonsin varit i. Det kändes väldigt högteknologiskt, i alla fall för mig som oftast flyger lågprisbolag. Det gick till och med att chatta med andra passagerare via de inbyggda skärmarna. Inte lika roligt när vi redan sitter bredvid varandra, men ändå. Vi landade till slut på LAX och hoppade in i första bästa taxi. Sedan iväg genom ett okaraktäristiskt regnigt Los Angeles till vårt cannabisdoftande vandrarhem vid vattnet i hippie-meckat Venice Beach. Populärt med svenska saker här märker vi. Happy Socks, Fjällräven, svenska inredningsbutiker, en klädbutik som heter vardagen. Människorna är dock väldigt amerikanska, och i många fall tokiga. I den betydelsen att de är psykiskt sjuka. Att vandra längs strandpromenaden är lite som att vara på knäppis-safari. Det är någon som halvnaken målar med fötterna på trottoaren. På gatan ligger en man på gatan och mumlar om demoner. En kvinna cyklar förbi, helt klädd i rosa ull, och tar några cirklar kring mannen på gatan.
”Do you need any help?” frågar hon.
“I need food,” svarar den kanske demon-besatta mannen.
Kvinnan tar ett varv till och cyklar sedan iväg utan ett ord. Ganska många är faktiskt rätt otrevliga här. Utom servicepersonalen, som är så jävla trevlig att det känns falskt. Lite av en omställning efter de väldigt trevliga Nya Zeeländarna. Vi åker till Hollywood, downtown och Santa Monica. Men stan är så fruktansvärt stor att det känns som världens ansträngning att ta sig mellan de ganska utspridda intressanta delarna. Vi tar en guidad tur på Warner Brothers Studios, och det tar oss två timmar och en kvart dit med lokaltrafiken. Turen tar också två timmar och en kvart, och regnet öser ner konstant. Det är en livlig diskussion i vår lilla golfbilsbuss om vad som filmats var, men jag känner mig lite utanför som inte sett 90% av tv-serierna och filmerna som diskuterats.
”Here is where Jonathan fell off his motorbike in season 3 of The Fosters,” säger guiden.
Den oerhört feta damen bakom mig skrattar som en disneyskurk och knäpper sjuhundra bilder.

Tillbaka till Sverige. Mindre glamoröst än LA. Regn byts mot snö. Hemma. Jag vet väl inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det är ungefär som när jag åkte. Samma nyheter, samma vardag. Det är kul att träffa vänner, att höra vad som hänt, men oftast är det som hänt väldigt lite. Jag kanske hade någon tanke att jag skulle bli förändrad på resan. Jag har väl lite av ett förakt mot folk som åker till Indien och finner sig själva i någon slags konstig västanpassad version av buddismen.**Men på något sätt hade jag nog ändå hoppats på att det skulle hända, inte någon religion men någonting. Att jag skulle vakna en morgon och inse att det här, DEN HÄR SPECIFIKA SAKEN, är värd att satsa på, kan hjälpa mig att må bättre. Inget sånt. Folk är inte visare utomlands, snarare tvärtom.

Vad ska jag ta mig till då?

Jag ska försöka skriva mer. Det är nummer ett. Och jag ska försöka skriva mer seriösa saker än den här bloggen. Saker som jag lägger lite mer tid på, kanske till och med korrekturläser.

Jag ska eventuellt försöka starta något med min syster. Än så länge: Vaga planer.

Det kanske kommer mer på den här sidan om båda dessa saker. Eller inte. Jag är ganska säker på att det kommer några texter om vandrarhem och om resande i allmänhet, men vi får väl se. Hur som helst, tack för att ni läste, det har varit väldigt roligt att ha en plats att skriva ner lite tankar och att få lite kommentarer tillbaka.

So long.

*Vilket i sin tur innebär att vi är en dag äldre än er då vi har upplevt den 8e januari två gånger. Så… sug på den karamellen?

**Buddism, likt många andra religioner, är egentligen ganska knasig. Det går bra att säga att det ”egentligen är mer av en filosofi” och att det handlar mest om att meditera. Men läs på lite om buddistiska helveten och ”gudar”. Eller om Dalai Lamas förvirrande uttal om homosexualitet.

Hemma

Allmänt Kommentera
 

Det kändes spännande att komma hem. Att möta familj och vänner igen. Gå runt i min hemstad, besöka mina platser. Och det var ganska spännande. I ungefär en halv vecka. Nu känner jag mig istället lite tom.

Låt oss prata om Los Angeles. Vi mellanlandade där, i fyra dagar, på vägen hem. Från Nya Zeeland till Sverige är det egentligen närmare att flyga över Asien, men av flera anledningar valde vi att istället flyga via Nordamerika. Det var billigare, det var något nytt, och det innebär att vi kan säga att vi åkt jorden runt.* Det tog tio timmar att korsa stilla havet i det fräschaste flygplanet jag någonsin varit i. Det kändes väldigt högteknologiskt, i alla fall för mig som oftast flyger lågprisbolag. Det gick till och med att chatta med andra passagerare via de inbyggda skärmarna. Inte lika roligt när vi redan sitter bredvid varandra, men ändå. Vi landade till slut på LAX och hoppade in i första bästa taxi. Sedan iväg genom ett okaraktäristiskt regnigt Los Angeles till vårt cannabisdoftande vandrarhem vid vattnet i hippie-meckat Venice Beach. Populärt med svenska saker här märker vi. Happy Socks, Fjällräven, svenska inredningsbutiker, en klädbutik som heter vardagen. Människorna är dock väldigt amerikanska, och i många fall tokiga. I den betydelsen att de är psykiskt sjuka. Att vandra längs strandpromenaden är lite som att vara på knäppis-safari. Det är någon som halvnaken målar med fötterna på trottoaren. På gatan ligger en man på gatan och mumlar om demoner. En kvinna cyklar förbi, helt klädd i rosa ull, och tar några cirklar kring mannen på gatan.
”Do you need any help?” frågar hon.
“I need food,” svarar den kanske demon-besatta mannen.
Kvinnan tar ett varv till och cyklar sedan iväg utan ett ord. Ganska många är faktiskt rätt otrevliga här. Utom servicepersonalen, som är så jävla trevlig att det känns falskt. Lite av en omställning efter de väldigt trevliga Nya Zeeländarna. Vi åker till Hollywood, downtown och Santa Monica. Men stan är så fruktansvärt stor att det känns som världens ansträngning att ta sig mellan de ganska utspridda intressanta delarna. Vi tar en guidad tur på Warner Brothers Studios, och det tar oss två timmar och en kvart dit med lokaltrafiken. Turen tar också två timmar och en kvart, och regnet öser ner konstant. Det är en livlig diskussion i vår lilla golfbilsbuss om vad som filmats var, men jag känner mig lite utanför som inte sett 90% av tv-serierna och filmerna som diskuterats.
”Here is where Jonathan fell off his motorbike in season 3 of The Fosters,” säger guiden.
Den oerhört feta damen bakom mig skrattar som en disneyskurk och knäpper sjuhundra bilder.

Tillbaka till Sverige. Mindre glamoröst än LA. Regn byts mot snö. Hemma. Jag vet väl inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det är ungefär som när jag åkte. Samma nyheter, samma vardag. Det är kul att träffa vänner, att höra vad som hänt, men oftast är det som hänt väldigt lite. Jag kanske hade någon tanke att jag skulle bli förändrad på resan. Jag har väl lite av ett förakt mot folk som åker till Indien och finner sig själva i någon slags konstig västanpassad version av buddismen.**Men på något sätt hade jag nog ändå hoppats på att det skulle hända, inte någon religion men någonting. Att jag skulle vakna en morgon och inse att det här, DEN HÄR SPECIFIKA SAKEN, är värd att satsa på, kan hjälpa mig att må bättre. Inget sånt. Folk är inte visare utomlands, snarare tvärtom.

Vad ska jag ta mig till då?

Jag ska försöka skriva mer. Det är nummer ett. Och jag ska försöka skriva mer seriösa saker än den här bloggen. Saker som jag lägger lite mer tid på, kanske till och med korrekturläser.

Jag ska eventuellt försöka starta något med min syster. Än så länge: Vaga planer.

Det kanske kommer mer på den här sidan om båda dessa saker. Eller inte. Jag är ganska säker på att det kommer några texter om vandrarhem och om resande i allmänhet, men vi får väl se. Hur som helst, tack för att ni läste, det har varit väldigt roligt att ha en plats att skriva ner lite tankar och att få lite kommentarer tillbaka.

So long.

*Vilket i sin tur innebär att vi är en dag äldre än er då vi har upplevt den 8e januari två gånger. Så… sug på den karamellen?

**Buddism, likt många andra religioner, är egentligen ganska knasig. Det går bra att säga att det ”egentligen är mer av en filosofi” och att det handlar mest om att meditera. Men läs på lite om buddistiska helveten och ”gudar”. Eller om Dalai Lamas förvirrande uttal om homosexualitet.