Vi åker ut på mongolska landsbyggden i en rysk minibuss. Passagerarlistan följer:
 
Oina, 38 år
Mongolska
Guide, pratar engelska, kan många sorters spel.
 
Dowgie, 28 år
Chaufför, mongol
Barnslig, sågs av undertecknad stoppa upp en stor sten i näsan på en häst. Tar väl hand om sin bil.
 
Hanna, 26 år
Turist, sjuksköterska
Kanadenska. Väldigt utåtgående och intresserad av Mongoliet. Verkar dock helt ointresserad av oss och slutar ofta lyssna mitt i en konversation.
 
Ellinor, 25 år
Flickvän, sidekick.
 
Ivan, 26 år
Er hjälte
 
Vi bor i yurtor (i Mongoliet kallade "gerts") som ägs av nomadiska familjer. De lagar även mat åt oss och samtliga bjuder på salt mjölkte, något som här är omåttligt populärt. Själv så tvingar jag i mig glera koppar av ren artighet, men både jag och Ellinor söker desperat i yurtorna efter en krukväxt att diskret hälla ut eländet i. Ingen sådan lycka dock. Dessa mongoler (typ 10% av befolkningen) är nomader och således packar de upp varenda ägodel och flyttar 3-4 gånger per år. Krukväxter är inte en prioritet. Alla familjer vi besöker har dock en TV och el från solceller. Under vår utflykt bor de i sina "spring camps". Detta innebär att de bor så att deras djurflockar av hästar, getter, får och kameler har ordentligt med gräs att äta efter den karga vintern. Det innebär också att det är fullt av unga, väldigt söta, djur överallt.
 
Den här snubben kanske är ett undantag.
 
Alltig är oerhört vacker, bara lite förstört av skräp som ligger och, äh, skräpar. Men! Vilket landskap. Oändliga slätter (eller stäpper?) som aldrig tycks ta slut. Spetsiga berg som ensamma bryter sig upp ur marken. Stora hjordar av djur som sakta förflyttar sig mållöst. Inga byggnader eller vägar, bara enstaka yurtor och deras invånare som på häst eller motorcykel försöker styra sina djur. Ellinor rider, och jag som är lite smårädd för hästar vandrar. Förhoppningsvis har hon det bra. Själv tar jag mig upp på berg, förbi små buddistiska monument och skrikande örnar. Landskaper blir bara större desto högre jag klättrar.
 
Ellinor rider iväg för att valla får. Jag såg henne aldrig mer.
 
Det känna som att vi kommer nära lokalbefolkningen. De är generösa och pratglada. Vår guide förklarar att hon brukar ta hit turister och de är vana. De bjuder på snuff (tobak rätt upp i näsan) och alkoholhaltig hästmjölk. Smakar mögelost tycker jag. Ellinor ser sig om efter den flyktiga krukväxten. Vi leker med en treåring med röda kinder medan hennes familj släpper ut getter. Vi undviker vakthundar på väg till dasset mitt i natten. Och vi fryser i yurtorna när elden tar slut. Och vi sitter väldigt mycket i bil medan de olika stoppen. Nästan sex timmar per dag i ett slags meditativt tillstånd medan bilen studsar på små vägar och icke-existerande vägar (även kallat fält).
 
Vilken utsikt!
 
Men det är i alla fall vackert, även från bilen. Men jag hade så himla tråkigt ett tag att jag skrev en limerick.
 
Det var en man från Mongoliet
Som gärna ville gå med i Kavalleriet
Men för hästar var han skraj
Så han försökte rida en varg
Det sista som hördes var skriet
 
Just ja, första bilden där uppe är ett försök till en turistfälla av ett lokalt bolag. En 40 meter hög staty av Djingis Khan i rostfritt stål. Vi står på hästens huvud
och tittar ut över stäppen. Svårt att tro att detta tomma land var centrum för ett av världens största riken.
 
"Från österut på stäppen kom en väldig här..."

Djing, Djing, Djingis Khan!

Allmänt En kommentar
 
Vi åker ut på mongolska landsbyggden i en rysk minibuss. Passagerarlistan följer:
 
Oina, 38 år
Mongolska
Guide, pratar engelska, kan många sorters spel.
 
Dowgie, 28 år
Chaufför, mongol
Barnslig, sågs av undertecknad stoppa upp en stor sten i näsan på en häst. Tar väl hand om sin bil.
 
Hanna, 26 år
Turist, sjuksköterska
Kanadenska. Väldigt utåtgående och intresserad av Mongoliet. Verkar dock helt ointresserad av oss och slutar ofta lyssna mitt i en konversation.
 
Ellinor, 25 år
Flickvän, sidekick.
 
Ivan, 26 år
Er hjälte
 
Vi bor i yurtor (i Mongoliet kallade "gerts") som ägs av nomadiska familjer. De lagar även mat åt oss och samtliga bjuder på salt mjölkte, något som här är omåttligt populärt. Själv så tvingar jag i mig glera koppar av ren artighet, men både jag och Ellinor söker desperat i yurtorna efter en krukväxt att diskret hälla ut eländet i. Ingen sådan lycka dock. Dessa mongoler (typ 10% av befolkningen) är nomader och således packar de upp varenda ägodel och flyttar 3-4 gånger per år. Krukväxter är inte en prioritet. Alla familjer vi besöker har dock en TV och el från solceller. Under vår utflykt bor de i sina "spring camps". Detta innebär att de bor så att deras djurflockar av hästar, getter, får och kameler har ordentligt med gräs att äta efter den karga vintern. Det innebär också att det är fullt av unga, väldigt söta, djur överallt.
 
Den här snubben kanske är ett undantag.
 
Alltig är oerhört vacker, bara lite förstört av skräp som ligger och, äh, skräpar. Men! Vilket landskap. Oändliga slätter (eller stäpper?) som aldrig tycks ta slut. Spetsiga berg som ensamma bryter sig upp ur marken. Stora hjordar av djur som sakta förflyttar sig mållöst. Inga byggnader eller vägar, bara enstaka yurtor och deras invånare som på häst eller motorcykel försöker styra sina djur. Ellinor rider, och jag som är lite smårädd för hästar vandrar. Förhoppningsvis har hon det bra. Själv tar jag mig upp på berg, förbi små buddistiska monument och skrikande örnar. Landskaper blir bara större desto högre jag klättrar.
 
Ellinor rider iväg för att valla får. Jag såg henne aldrig mer.
 
Det känna som att vi kommer nära lokalbefolkningen. De är generösa och pratglada. Vår guide förklarar att hon brukar ta hit turister och de är vana. De bjuder på snuff (tobak rätt upp i näsan) och alkoholhaltig hästmjölk. Smakar mögelost tycker jag. Ellinor ser sig om efter den flyktiga krukväxten. Vi leker med en treåring med röda kinder medan hennes familj släpper ut getter. Vi undviker vakthundar på väg till dasset mitt i natten. Och vi fryser i yurtorna när elden tar slut. Och vi sitter väldigt mycket i bil medan de olika stoppen. Nästan sex timmar per dag i ett slags meditativt tillstånd medan bilen studsar på små vägar och icke-existerande vägar (även kallat fält).
 
Vilken utsikt!
 
Men det är i alla fall vackert, även från bilen. Men jag hade så himla tråkigt ett tag att jag skrev en limerick.
 
Det var en man från Mongoliet
Som gärna ville gå med i Kavalleriet
Men för hästar var han skraj
Så han försökte rida en varg
Det sista som hördes var skriet
 
Just ja, första bilden där uppe är ett försök till en turistfälla av ett lokalt bolag. En 40 meter hög staty av Djingis Khan i rostfritt stål. Vi står på hästens huvud
och tittar ut över stäppen. Svårt att tro att detta tomma land var centrum för ett av världens största riken.
 
"Från österut på stäppen kom en väldig här..."