de Blogg

Eller: Jag börjar få svårt att hitta relevanta sångrader.

 

 

Isabelle är omgiven av hjortar. Vad som började som en fridfull scen som hade passat i en Disneyfilm har plötsligt blivit hotfullt. Hjortar som bara ögonblick tidigare bugade snällt för att få lite mat har nu sett Isabelles kextrave som hon halvhjärtat gömt bakom ryggen. En av hjortarna ger sig in och biter tag i hennes handväska, troligtvis misstar den väskan för ett stort svart kex. En annan har fått in ett horn under hennes klänning och försöker lyfta på den. Kanske försöker den se om hon har en gömd magväska med godsaker. En tredje har sitt ansikte upptryckt tätt mot hennes. ”Ge oss godsakerna,” tycks den säga. Jag och Ellinor står frysta, bara några meter bort. Osäkra på vad vi ska ta oss till. Men sen får jag ett snilledrag. Jag rycker några kex ur Isabelles hand och kastar iväg dem. Hjortarna ger sig snabbt efter de flygande godsakerna. ”Spring!” skriker jag och vi lättar oå fötterna och tar oss djupare in i parken.

 

”Vilken park då?” undrar ni, förvirrade över blogginläggets actionfyllda öppning. Men lugna ner er och låt mig förklara. Vi är i Nara, och mer specifikt, en stor park i Nara (som så vitt jag kommer ihåg också hette Nara.) Parken är känd av två anledningar. För det första innehåller den Japans största träbyggnad som i sin tur innehåller Japans största Buddha. Men där tar det slut. Buddha i sig innehåller inget. Utom vishet kanske? Det vet jag inte, för det vi gör i Japans största träbyggnad är att vandra runt bakom Buddha där vi drar skämt om Buddhismens baksida. Jag kan konstatera att den hedniska trion (oss) i alla fall inte innehåller så mycket vishet. Den andra anledningen att besöka Nara och tillhörande park är de många hjortar som fritt strövar omkring i parken. De är så vana vid folk att de gärna kommer väldigt nära för att be om mat. Av någon anledning har de lärt sig att buga snällt innan. Eller i vissa fall mindre snällt, vilket Isabelle fick uppleva. Me det vara bara de första hjortarna (eller rådjur? Någon slags klövdjur i alla fall) vi mötte, bortskämda med busslaster av turister som matar dem med godkända rådjurskex som går att köpa lite varstans. Längre in i parken är de betydligt lugnare och Isabelle får på riktigt känna sig som Snövit i sin blåa klänning med rådjur bugandes omkring henne. Oerhört fint.

 

Nästa stopp, Koyasan. Japans mest spirituella plats. Enligt någon på internet i alla fall. Något som i och för sig är ganska roligt med Japan är att många engelska beskrivningar och guider inte bara berättar vad det är jag ser, utan också hur jag upplever det.

 

I Koyasan finns en enorm kyrkogård med övervuxna, mossiga gravar och toriis, så beskrivningarna beskriver (lite klumpigt ordval) inte platserna som vackra direkt. Men jag tycker ändå att de är det. Mosstäckta gravar står i långa rader under enorma träd. Det är mörkt och stämningsfullt och också vackert. En eldfluga surrar förbi och jag och Ellinor står och andas in ögonblicket. Isabelle börjar genast jaga flugan och kommer tillbaka några ögonblick senare med sitt byte. Hon öppnar händerna och visar den blinkande insekten som sitter i chock några sekunder innan den flyger iväg bland gravarna. Det är inte vara privatpersoner som begravs här. Många japanska företag bygger ”gravar” för att hedra sina anställda som avlidit. Vi vandrar förbi monument från Nissan, Panasonic, en kaffeföretag (graven är en kaffekopp) och ett rymdskepp (oklart vilket företag). Det ska också finnas en stor kackerlacka någonstans som ett

insektbekämpningsföretag rest över sina offer. Vi får en guidad tur av en munk men ingen av oss vågar fråga om kackerlackan. Istället lär vi oss om förbannade brunnar och om munkar som mediterat i tusentals år (bakom stängda dörrar).

 

 

Vi firar också midsommar med en liten stång som Isabelle tagit med sig och en massa konstiga jordgubbsgodis.