I Bangkok finns det en korsning, eller kanske snarare ett litet kvarter, där fyra eller fem enorma köpcentrum möts. Inte ”möts” som i att de ses varje söndag för en fika, utan ”möts” i den bemärkelsen att dessa befängt stora konstruktioner kopplats ihop med gator, broar och tunnlar. Jag är här (Ellinor är sjuk) för att äntligen laga min telefon. Jag tappade den i marken för en månad sen, i ett svagt ögonblick då jag tog bort skyddet för att de täckte högtalarna. Min önskan att höra Lou Begas ljuva toner lite högre ledde till en fin samling spindelnätsliknande sprickor över skärmen. Och på sätt har jag hamnar i ”MBK Center”. Det är stort och liknar på många sätt en marknad med rader av små butiker som alla erbjuder i stort sett samma sak som grannen. Ingen kan hjälpa mig. Inte ens samsungs egna butik. Modellen jag har (en Galaxy A3, lite mindre och vattentålig) är för ny. Inga reservdelar finns. ”Kanske när du kommer hem,” säger killen i butiken och ler medlidande. Jag skakar sorgset på huvudet och vandrar iväg.
 
Jag tar en sväng runt MBK. Det är fortfarande tidigt, precis innan tio. Många butiker är fortfarande stängda. Jag har ett löst mål: att hitta en kopp grönt te. Men även i restaurangerna har stängt eller håller på att öppna. Nedstämd lämnar jag människornas värld bakom mig och vandrar in i köpcentret bredvid där jag hamnar något slags kapitalistiskt himmelrike. Det känns som om jag hamnat i Paradiset AB. Väggarna är i vit marmor med gulddetaljer. Kristallkronor hänger från mattsvarta tak. Från affischer vakar attraktiva människor över mina steg. Verkliga, irl, attraktiva människor försöker locka in mig i tempel där de tillber kostymer och klockor med italienska namn. Jag förnekar dem, jag är hednigen som bara vill dricka te.
 
Jag hamnar på starbucks. Jag vet, kanske det tråkigaste alternativet. Men ibland är säkerheten i te jag redan smakat och gratis wi-fi allt jag begär. Det är dyrt dock. Någon sa till mig att starbucks inte anpassar sina priser efter region, vilket jag antar leder till att det är ett ganska ”exklusivt” val i dessa länder.
 
Jag kanske var lite hastig i att beskriva det här köpcentret (eller är jag i ett annat nu?) som ett himmelrike. Det kanske snarare är ett slags ironiskt helvete där jag är dömd att spendera min tid att förevigt leta efter en vegetarisk lunch. Jag är vilse, om inte det framgick. Det finns inga kartor här. Bara samma vita väggar och falskt leende hovmästare som likt lejon väntar på förbipasserande besökare att överfalla. Genom ett fönster ser jag den verkliga världen. En biograf med en gammeldags skylt. En buss med uttråkade thailandäre. Ett ungt par som leker med ett barn. Verkar trevligt, men jag vet inte ens on det finns en utgång längre. Dörren det står ”exit” på leder bara till nästa köpcentrum. Här är vitt utbytt mot svart och italienarna utbytta mot skandinaver. Det finns säkert något intressant att säga om ”västerländsk” kultur, kapitalism och imperialism, men jag vill bara ut nu.

I'm All Lost in the Supermarket

Allmänt En kommentar
I Bangkok finns det en korsning, eller kanske snarare ett litet kvarter, där fyra eller fem enorma köpcentrum möts. Inte ”möts” som i att de ses varje söndag för en fika, utan ”möts” i den bemärkelsen att dessa befängt stora konstruktioner kopplats ihop med gator, broar och tunnlar. Jag är här (Ellinor är sjuk) för att äntligen laga min telefon. Jag tappade den i marken för en månad sen, i ett svagt ögonblick då jag tog bort skyddet för att de täckte högtalarna. Min önskan att höra Lou Begas ljuva toner lite högre ledde till en fin samling spindelnätsliknande sprickor över skärmen. Och på sätt har jag hamnar i ”MBK Center”. Det är stort och liknar på många sätt en marknad med rader av små butiker som alla erbjuder i stort sett samma sak som grannen. Ingen kan hjälpa mig. Inte ens samsungs egna butik. Modellen jag har (en Galaxy A3, lite mindre och vattentålig) är för ny. Inga reservdelar finns. ”Kanske när du kommer hem,” säger killen i butiken och ler medlidande. Jag skakar sorgset på huvudet och vandrar iväg.
 
Jag tar en sväng runt MBK. Det är fortfarande tidigt, precis innan tio. Många butiker är fortfarande stängda. Jag har ett löst mål: att hitta en kopp grönt te. Men även i restaurangerna har stängt eller håller på att öppna. Nedstämd lämnar jag människornas värld bakom mig och vandrar in i köpcentret bredvid där jag hamnar något slags kapitalistiskt himmelrike. Det känns som om jag hamnat i Paradiset AB. Väggarna är i vit marmor med gulddetaljer. Kristallkronor hänger från mattsvarta tak. Från affischer vakar attraktiva människor över mina steg. Verkliga, irl, attraktiva människor försöker locka in mig i tempel där de tillber kostymer och klockor med italienska namn. Jag förnekar dem, jag är hednigen som bara vill dricka te.
 
Jag hamnar på starbucks. Jag vet, kanske det tråkigaste alternativet. Men ibland är säkerheten i te jag redan smakat och gratis wi-fi allt jag begär. Det är dyrt dock. Någon sa till mig att starbucks inte anpassar sina priser efter region, vilket jag antar leder till att det är ett ganska ”exklusivt” val i dessa länder.
 
Jag kanske var lite hastig i att beskriva det här köpcentret (eller är jag i ett annat nu?) som ett himmelrike. Det kanske snarare är ett slags ironiskt helvete där jag är dömd att spendera min tid att förevigt leta efter en vegetarisk lunch. Jag är vilse, om inte det framgick. Det finns inga kartor här. Bara samma vita väggar och falskt leende hovmästare som likt lejon väntar på förbipasserande besökare att överfalla. Genom ett fönster ser jag den verkliga världen. En biograf med en gammeldags skylt. En buss med uttråkade thailandäre. Ett ungt par som leker med ett barn. Verkar trevligt, men jag vet inte ens on det finns en utgång längre. Dörren det står ”exit” på leder bara till nästa köpcentrum. Här är vitt utbytt mot svart och italienarna utbytta mot skandinaver. Det finns säkert något intressant att säga om ”västerländsk” kultur, kapitalism och imperialism, men jag vill bara ut nu.