de Blogg

Gamla staden är en fristad i Vietnam. En metaforisk fristad då. Faktiska fristäder är antagligen inte särskilt uppskattade av kommunistpartiet. Nej, gamla staden i Hoi An är en tillflykt från mopeder, bilar och annan motordriven trafik. Efter klockan två. Och innan tio på kvällen. Och även då är det ett kaos av turister, försäljare och rickshaws. Och mopederna är ersatta av cyklister. Men de är i alla fall lite tystare. Oftast. Min poäng är att det för en gångs skull är skönt att kunna vandra runt lite utan att oroa sig för att en stressad vietnames ska plantera sitt framdäck i ens rygg. Det skadar inte heller att staden är väldigt vacker. Det är ett gammalt fiskesamhälle, och stadens välbevarade byggnader är en raritet i Vietnam. Intrycket förstörs lite av butikerna vars varor spiller ut på gatan och döljer arkitekturen. Lite som på Västerlånggatan. Alla säljer samma saker. Jag har blivit erbjuden så många gråa kepsar med en röd stjärna att jag, om jag nu köpt dem, kunde startat min egen revolutionära armé.*

 

Aja, varför är vi i Hoi An då? Svaret är att det är det en gör i Vietnam som turist. Pratandes med andra börjar det bli plågsamt uppenbart vi följer samma rutt som i stort sett alla. Det enda något originella vi gjort var att skippa Sapa i norra Vietnam. Vilket jag inte vet om vi kan räkna som en vinst riktigt. Det är inte så konstigt egentligen att det blivit så här. Vietnam är ett avlångt och smalt land och det finns bara ett visst antal platser som är lätta att ta sig till som turist. Det är mellan dem nattbussarna går och det är där det är turistanpassat. Alla vi möter rör sig söder till norr eller norr till söder, och gör samma stopp. Borde vi söka oss ”off the beaten path” bara för sakens skull? Vad jag kan avgöra finns det inte mycket att se.**

 

Det finna ett garanterat sätt att se ”mer”. Det är fullt möjligt (men tekniskt sett olagligt) att köpa en motorcykel och bränna iväg själv söderut (eller norrut). Det verkar populärt. Vi har sett ganska många skrapsår, brännskador och till och med några benbrott. Trafiken här är vansinnig. Trafikregler följs ibland. Oftast är det störst först. Och sen så många mopeder som kan klämma sig in innan. På många mopeder sitter tre eller flera, andra är nedlastade med gasoltuber, öl eller andra tumga och dåligt surrade saker. Det hela bidrar till en ganska livsfarlig situation. Det dör 700 vietnameser i månaden i trafikolyckor. Sedan 2007 är det lag på hjälm, men de flesta har billiga skithjälmar som är ungefär lika effektiva som att bara lägga en tidning på huvudet.*** Barn verkar aldrig ha hjälm. Sedan kan vi också nämna dåliga vägar, folk som kör fulla och det faktum att ingen kollar västerlänningars körkort innan de hyr motorcyklar. Låter det som en dålig idé att ge sig ut i den trafiken? Det tänkte vi också. Innan vi åkte hit lovade vi oss själva, svor en ed, att vi inte skulle hyra moped/motorcykel.

 

Men ändå. Det är så himla praktiskt. Da Nang och Hai Van är så nära. Men så dyrt med privatchaufförer (med vietnamesiska mått). Så vi hyr en moped för 40 kronor, tankar den full för 20 och ger oss av. Vad är det värsta som kan hända? Det går ganska bra. Vi puttrar iväg längs den vietnamesiska kusten. Trafiken är gles och vi turas om att köra. Vi lämnar fort Hoi An bakom oss, följer kusten och stannar i den lite större staden Da Nang lagom till lunch. Här börjar det bli lite jobbigare. Att ta sig genom stadskärnan involverar en del vevandes mellan bilar, mopeder och fotgängare. Men det går fint och ganska snart är vi vid foten av Hai Van. Känt från Top Gear för er som kan tolerera Jeremy Clarkson. Innan en tunnel byggdes under var detta en av de få vägar som gick mellan norra och södra Vietnam. Upp över bergen. Ellinor kör, mopeden protesterar, jag försöker ta foton. Upp, upp över land och hav. Utsikten över Da Nang och landskapet är fantastiskt. Tomma stränder, djungler och skyskrapor kräver uppmärksamhet. Samt vägen och trafiken då. Men trafiken består nu endast av turister på mopeder och enstaka bussar. Till slut är vi uppe. En försäljare ger oss snabb introduktion.

”American bunker, french bunker, vietnam bunker”, säger han och försöker leda oss ifrån bunkrarna till sitt lilla stånd. Den vietnamesiska ”bunkern” visar sig vid närmare inspektion vara en mur och ett vakttorn i tegel. De västerländska betongkonstruktionerna ligger inklämda runtom. Utsikten tar dock återigen all vår uppmärksamhet.

 

Vägen hem är mer problematisk. Nerför berget går det bra, behöver inte ens gasa. Nej, problemen börjar när jag missar en avfart och hamnar på min barndoms skräck, ”stora vägen”. Det känns som rusningstrafik. Det är två körfält i vår riktning, tack och lov avskilda från mötande trafik. Inte för att detta hindrar mötande trafik, men de håller sig i alla längst till höger. I den inre filen dominerar bilar och lastbilar, mopederna svänger oftast bara in för att köra om. Eller så kör de om i samma fil. Det varierar lite. Längs vägen står också försäljare, parkerade fordon och vid ett tillfälle ett hus, vars dörr öppnas rätt på vägen. Allt detta gör att det säkraste stället att vara är rakt på linjen mellan fe två filerna. Problemet då är att alla verkar tänka så och det är som trängst med mopeder just där. Vi klarar oss i alla fall in i Da Nang men längre söderut än plamerat. Av den anledningen hamnar vi på en väg under ombyggnad. Här finns inga regler. Det är som att gå i en folkmassa, fast alla har mopeder och vägen är en ojämn betongmassa. Till slut, efter en subjektiv evighet hamnar vi på kustvägen igen!

 

Vi är en kvart hemifrån när det börjar regna. Alla vietnameser kör vant in till kanten, stannar, och sätter på sig ponchos. Så långt tänkte inte vi. Istället försöker vi skynda oss hem. Det är lönlöst. Inom fem minuter står det klart att det är en ny syndaflod på ingång. Vi är dyngsura, det går knappt att se något och förbipasserande taxichaufförer skrattar åt oss. Det gör även vandrarhemsägaren när vi till slut lyckas ta oss igenom vattenmassorna hem. Vi ger henne nycklarna till mopeden. Vi får se hyr mycket hon skrattar när vi dragit in vatten genom hela byggnaden.

 

*Detta förutsätter i och för sig att det räcker med gratis kepsar för att vinna över folket. Hmm. Kanske om jag erbjuder en propagandaposter med Ho Chi Mihn på också. Jag tror jag har sett några tusen här någonstans.

 

**Det finns antagligen jättemycket att se. Byar, fält, mopeder, tempel. Inget som passar i guideböckerna dock.

 

***Fast en tjock en, typ illustrerad vetenskap.