de Blogg

 Dag 1
 
”Your journey begins with a stroll through the beech forest along the shore of Lake Te Anau, the largest body of fresh water in Australasia, to Brod Bay. A challenging climb under impressive limestone bluffs takes you above the bushline to panoramic views of the Te Anau basin and surrounding mountains.”
 
Det låter ju inte så farligt. ”A stroll” genom en bok-skog*, längs en stor sjö. Solen skiner, och även om ryggsäcken är fullpackad med mat, kastrull och kläder känns den ganska lätt. Jag har nya kängor, solglasögon och en vindtålig jacka. Jag är redo att vandra. Inte tillräckligt redo tydligen, för bara några minuter in i vår fyra-dagars utflykt visar det sig att vi glömt kameran på vandrarhemmet. Tillbaka till parkeringen, tillbaka till bilen och tillbaka till Te Anau YHA. Nu är jag redo att vandra.  
 
Vi kommer till ett berg. Början på ”challenging climb”. Bara att sätt igång. I uppförsbacke känns väskan plötsligt tyngre. Folk på dagsutflykt, utan ryggsäckar, joggar glatt förbi och hånar mig**. Det blir brant, och sköna solen blir en grym kompanjon. Svetten rinner, men jag vandrar på. Vandrar ifrån Ellinor till och med. Men hon kommer ikapp när vi efter två timmar backe når några imponerande klippor. Mellan träden skymtas sjön, fjärran berg och fält fyllda med får. En perfekt plats för lunch, om det inte vore så att en tidigare besökare besudlat platsen lite genom att använda den som toalett. Fuck it. Vidare. Vi stannar istället i ett fält av… alpväxter? Små mjuka buskar på en sluttning. Lunch av bröd och ost och frukt och andra små saker som kan ligga i ryggan utan att bli dåliga. Sedan vidare på ben som nu börjar bli lite trötta. Dagens destination skymtas sent på eftermiddagen. En fjällstuga, där vi och 53 andra ska spendera natten.
 
*Ellinor drar för många skämt om bibliotek. En Göteborgares förbannelse.
 
**”Hälsar på mig” heter det kanske.  
 
Dag 2
 
”Start your day on top of the world. From the hut, you’ll climb to a ridge just below Mount Luxmore. In good  
weather there are stunning views across the south fiord of Lake Te Anau to the Murchison Mountains. A welcoming sight after a day on the tops, Iris Burn Hut is situated in a large  tussock clearing.”
 
När det står ”start  your day on top of the world” så förväntar jag mig att det betyder att vi är så högt upp vi kan komma. Inga fler uppförsbackar. Men det är en lögn, för uppförsbackarbarna väntar redan bakom nästa hörn. Vaderna bränner. Svetten rinner. Varför köpte jag långkalsonger för? Det är så in i helsike varmt. Och jag har inte ens satt på mig dem än. Svaret kommer när vi kommit upp på den första av många toppar. Vinden, den osynliga faran*, attackerar och Ellinor blåser iväg som ett asplöv, bort över sydön och ut mot antarktis. Eller, det hade i alla fall kunnat hända. Istället håller vi likt elefanter i varandras svansar** och fortsätter över bergsryggarna. Allting är löjligt vacket, och vi är enbart lite distraherade av vind och svanshållning.
 
Vi tar skydd till slut i ett så kallat ”shelter” tillsammans med två tyskar. Äter ännu en lunch på ost och bröd., dricker lite vatten och skyddar våra saker från en attack av en alpin papegoja.
 
Och sedan kommer det hemska. Uppförsbackarna är inget i jämförelse med nedförsbacken vi tvingas ta. Halt grus under fötterna, brant nedåt i två-tre timmar. Nästa stuga är mycket riktigt en ”welcoming sight,” och vackert belägen. Problematiskt nog går den skönheten inte riktigt att uppleva, då sandflugorna lurar utanför dörren. Vädret är fantastiskt, men 55 trötta vandrare gömmer sig inomhus i det flugfria mörkret.
 
*Också namnet på min nya överlevnadsbok
 
**Lugn nu. Jag menar ryggsäckarna
 
Dag 3
 
”Experience ever-changing scenery as the track takes you over a low saddle, then down past a large slip caused by heavy rain to Rocky Point. You’ll then wind through a gorge and lowland  beech and podocarp forest, before reaching the shore of beautiful Lake Manapouri. The beach-side Moturau Hut has stunning views of the lake.”
 
Det jag lärt mig såhär i efterhand är att det är väldigt lätt att säga: Nu är det svåra över.  
För även om det må vara terrängmässigt korrekt, så är min stackars kropp inte överens. Tur att vi tog med oss gott om skavsårsplåster. Det är ormbunkar överallt i det här landet. De har till och med en som kommer i trädform för er där ute som alltid tyckt att det är lite jobbigt att de är så låga. Fast även de ”vanliga” ormbunkarna här är enorma, så det är väl inte ett problem oavsett. Ormbunkar. Konstigt ord. Ormmmmbummmkar.
 
Det är återigent fint. Bla bla bla. Hörrni! Visste ni att det finns fin natur i Nya Zeeland? Tror jag nämnt det tidigare.  
 
Vi kommer till en sjö. Ytterligare en. Vi badar och blir bara lite flugbitna. Stugan luktar ganska illa, så fler än vi vågar sig ut. På den positiva sidan har det sågverk som sovit bredvid oss de två senaste nätterna nu valt ett annat rum, så vi är i alla fall befriade från oljud. Trodde vi i alla fall tills två oerhört peppiga amerikanskor går upp klockan halv sex för att de är så j…. redo på att vandra. Hallå tjejer, somliga behöver sin skönhetssömn om inte benen ska explodera imorrn.
 

Dag 4
 
”The last day is easy walking across a unique and fragile wetland. The track then follows the Waiau River terrace  to the swing bridge at Rainbow Reach. You can leave the track here and catch a shuttle bus to Te Anau, or continue  alongside the Waiau River to the Kepler Track car park.”
 
Sista dagen är dock ganska lätt. Men börjar också bli ganska tråkig. Det är ungefär samma grejer vi sett, logiskt eftersom vi närmar oss slutet på ”loopen” vi gått.* Det är väldigt skönt att till slut, en bit bort, skymta parkeringsplatsen där vi lämnat vår kära bil. Vi säger hejdå till sågverket och några andra som kommit tillbaks ungefär samtidigt som oss, och sedan packar vi in oss och utrustningen i bilen. Det känns lite tungt att trycka på gaspedalen. På grund av lite dålig planering är det också två timmars körning, samt ett besök på en mataffär, innan vi kan koppla av på riktigt och vila våra ostadiga ben.  
 
*Och därmed början då. Om inte det framgick.