de Blogg

 

Det är så fruktansvärt varmt. I vårt rum är det 32 grader. Och det är förbjudet att använda luftkonditioneringen innan klockan nio. Så istället gör vi oss hemmastadda i vandrarhemmets lilla lobby, där några hjälpsamma fläktar skyddar från hettan. Så länge de är riktade direkt mot en. Det fungerar så länge det bara är jag och Ellinor i rummet, men så fort någon annan sätter sig kräver grundläggande hyfs att vi delar med oss av vår dyrbara kalluft. Gnisslandes vrids den fram och tillbaka. Under de sekunder den är bortvänd kommer hettan tillbaka och svettdroppar tränger fram på pannan. Sedan svänger den självklart tillbaka till oss, men skadan är skedd och jag vet inte om jag är redo att förlåta. Inte för att det finns särskilt många alternativ. 7-11 på andra sidan gatan är en sval oas, men det tar inte lång tid innan en börjar känna sig dum där inne. Bläddrar i tidningar jag inte förstår eller låtsas läsa innehållsförteckningen på ett paket sjögräschips. Det bästa är självfallet att ta oss ner till vattnet. Vi springer ner över den svarta stranden, kastar oss i det pissljumna vattnet. Det svalkar. En stund i alla fall. När vi börjar likna russin är det dags att lämna vågorna. Men på den svarta stranden finns ingen skugga och det blir till att bosätta sig framför fläkten tills det är tillåtet att sätta på luftkonditioneringen.

 

 

Förutom att det känna som att var instängd i en ugn är Dulan väldigt trevligt. Det är litet, inte mer än två rader med byggnader på sidorna av motorvägen. Men packat med backpackers, expats, konstnärer och surfare. Vi hänger på baren mittemot vårt vandrarhem på kvällarna. Pratar mycket med en rolig tjej från Sydafrika och en mindre rolig man från Australien. En av kvällarna bjuder de ner oss till stranden där en stor grupp backpackers har ordnat en brasa. Några spelar ölspel, en kines trummar på en ensam trumma och i bakgrunden uppträder sydafrikanskan med ”eldkonster”.

 

 

 

Efter Dulan åker vi till västkusten med tåg. Tainan är en gammal huvudstad med mycket kulturell sightseeing att göra. Vi kikar på ett gammalt holländsk fort och på brittiska handelshus. Det mest intressanta är ett gammalt varuhus som är fullständigt överbevuxet av ett banyanträd (fikonträd tror jag) som tentakelliknande spritt sig över väggar och tak.

 

 

 

Sedan vidare till Taichung. Planen är att ta ett plan till Hong Kong, men en tyfon har svept upp från Filippinerna för att ställa till med problem. Vi får ett mail från flygbolaget om att planet är försenat en timme. Däremot får vi reda på att bussarna är inställda på grund av vädret. Först efter att ha väntat tjugo minuter då. Så vi tar en taxi till flygplatsen. Ett par som stannar är väldigt hjälpsamma men jag är lite rädd att vi framstår som otrevliga då vi är lite rädd att bli blåsta av taxichaufförer. Helt i onödan visar det sig då chauffören till och med tar bort 20% från taxametern när vi kommer fram. Han vinkar glatt av oss in i den lilla, lilla flygplatsen. Flyget är dock trots informationen vi fått i mailet inte försenat en timme, utan inställt. Efter mycket krångel lyckas vi boka om flyget till dagen efter. Men bussarna går fortfarande inte så tillbaka till taxikön där en mycket förvirrad konversation med två taxichaufförer startar. De vill ha mer pengar än vi betalat dit, så vi ser lite skeptiska ut.

”Wait here,” säger den ena chauffören efter några minuters förvirring, ”I will call another person.” Han springer iväg och vi står förvirrade kvar. Sedan kommer han tillbaka med en ung dam. Vi hoppar alla fyra in i taxin och åker tillbaka till stan. Taxichauffören som kanske inte var en taxichaufför sitter i passagerarsätet och när vi kommer fram betalar han nästan hela resan, något vi inte förstår innan den unga damen förklarar det för oss. Innan vi hinner ut ur taxin har han sprungit iväg och det finns ingen chans att varken betala eller tacka för oss. Trevligt folk de här taiwaneserna. Tillbaka till vandrarhemmet för oss i alla fall.