de Blogg

 

Tredje gången gillt intalar jag mig själv när jag återigen sätter mig ner på ett café för att skriva. Första gången försvann hela min text när både hemsidan (blogg.se) och telefonen valde att krascha nära inpå varandra. Andra gången vart texten helt enkelt inte bra. Alla har vi våra sämre dagar. Men nu så. Kanske. Vi kan alltid hoppas. Jag sitter på ett hipstercafé (allt är i krom av någon anledning) i Shanghai och dricker engelsk te, exporterat och sedan importerat igen i vad som säkert är någon slags metafor för alltings lönlöshet. Eller nåt. Fråga en färdigutbildad filosof. Eller Cohelo, Lemarc eller Orwell. Sex. Politik. Kyrkor är vaginor! Kommunister är grisar!

 

Shanghai. Betong och glas så långt ögat kan nå. Kallades under 20 och 30-talet för ”Paris of the East” för sina koloniala byggnader, avenyer och artister. Kallades också ”Whore of the Orient” under samma period för sina opiummarknader, bordeller och artister. Sedan krig och revolution. Ut med det koloniala, in med kommunister. Utvecklingen avstannar. Eller tillväxten i alla fall. Vilket är det enda som betyder något. Just det, jag är libertarian nu om någon missat det.* Sedan kommer 90-talet och Kina ”öppnar sig”.** På 20 år växer moderna Shanghai upp. Vid en period går hälften av jordens betong till Shanghai. En fjärdedel till hälften av jordens lyftkranar är här. Allt detta så att jag och Ellinor kan stå med de gamla koloniala byggnaderna vid ”the Bund” och stirra ut över floden till den futuristiska massan av skyskrapor på andra sidan. Hur hamnade vi här?

 

Vi lämnade Xi’an med nattåg. Sexbäddars i en kupé utan vägg. En tågalkov? Jag sover överraskande bra men vaknar lite abrupt av att kinesiskan ovanför använder mitt smalben som trappsteg. Det gör inget, men när hon slutat be om ursäkt är vi framme i Nanjing, en av många städer i Kina som stoltserared titeln ”forna huvudstaden.” Kanske mest känd för krigsbrott under andra världskriget, i alla fall i väst. Men det är för deppigt att gå in på om och man vill läsa sådant finns det säkert superhemska, realistiska skildringar att hitta på närmsta bibliotek. Istället traskar vi runt på mysiga gågator i nybyggda ”gamla” kvarter, dricker spansk öl och iste med tomat i. Vi traskar också uppför ännu ett berg (översta bilden) i ett försök av Ellinor att hitta lite natur bland all denna betong. Det är ganska lyckat faktiskt. Berget ska tydligen vara täckt av gravar och mausoleum, men vi hittar endast en, inne i en övervuxen glänta. Den är svart, på kinesiska och täckt av vandrande pinnar. Mer information än så var svårt att få. Från toppen av berget stirrar vi ut över stan. Den kända kinesiska turistattraktionen, smogen, har dock äntligen gjort sitt intåg och det är svårt att se något annat än just skadliga luftpartiklar.  

 

Vi åker till Shanghai istället. På ett dagtåg för första gången i Kina. Det är en upplevelse. Smogen försvann, utbytt mot ösregn. Vi köper ett paraply som omedelbart går sönder. Men det är fint i alla fall. Våra grannar på tåget är väldigt intresserade av vår hy, mina håriga armar och våra näsor. Mycket skrattandes på vår bekostnad. Men jag och Ellinor skrattar lite åt dem också så det kanske jämnar ut sig. Vi, och alla andra på tåget, har köpt snacks och mat inför resan. Något som till en början inte är ett problem, men ganska snart blir ett. Det finns nämligen inga soptunnor på tåget. Förutom golvet då. Utanför fönstren faller regnet över oändliga, identiska lägenhetshus. När tåget stannar till slut, på en perrong uttan skyltar, omringad av samma lägenhetshus måste vi vad a fram genom skräpet efter de andra passagerarna. Jag halkar på en halväten kycklingklubba och tar desperat tag i närmsta kines. Det visar sig vara konduktören som hjälpsamt håller upp mig och säger ”Shanghai station”. Det visar sig att vi bara är några tunnelbanestationer ifrån centrum och vårt vandrarhem. Behöver knappt använda vårt trasiga paraply. Vi bor väldigt centralt och bra. Vi bestämmer oss för att traska iväg till tidigare nämnda ”the bund” nästa dag.

 

Vi åker till Disneyland Shanghai istället. Det är spontant, men tanken är att det nog inte finns någon bättre dag än en regnig tisdag för att undvika de legendariska köerna. Ellinor är glad som ett barn medan vi vandrar runt Adventure Isle, Fantasyland, Pirates Cove och Tomorrowland. Jag är glad som en vuxen som är för rädd för att åka den värsta bergochdalbanan men som slipper stå i kö till de lugnare attraktioner. För att det inte är någon kö då. För vi åker båt-på-räls i ”Pirates of the Carribean” och får uppleva ett storslaget äventyr med Captain Jack. Antar vi i alla fall. Allting är på mandarin så lite av storyn faller nog bort, men storslagna sjöstrider och attackerande jättebläckfiskar behöver kanske inte översättas. Vi skjuter robotar med Buzz Lightyear och tittar på män och kvinnor i alla åldrar som är överlyckliga över att fotas med en man utklädd till Captain America. Vi äter dyra karamellpopcorn och tittar på parad där både Flynn (eller Floyd?) från ”Tangled” och Anna från ”Frozen” mimar från sina vagnar att de uppskattar mitt reseskägg  Jag känner att jag rodnar lite och tittar bort. Ellinor hälsat på sin barndomsidol Mimmi som vinkar glatt. Jag tänker att det är ganska skönt för dessa dansande, kostymerade människor att det är mulet och kallt och inte som de flesta dagar då det är typ 30 plus ute. Vi går igenom Alice i underlandets labyrint på vägen hem och går på riktigt vilse i några minuter. Tunnelbanan är fullproppad av utmattade barn och föräldrar nerlastade med disneyvaror.

 

 

Dagen efter är vi på ”the bund”. Så hamnade vi där. Vad fint jag knöt ihop det här blogginlägget nu. Bäst att avsluta fort. Vi tar färjan till Pudong (skyskrapeland) och tar världens snabbaste hiss (45 sek) upp till 118e våningen och stirrar ut över den endast lätt smogtäckta betongdjungeln.

 

 

*Allt i bloggen är kanske inte 100% sant.

 

** Metafor! Eller en liknelse?***

 

***Asterixer! Bättre eller sämre än parenteser? Debatten rasar (i mitt huvud).