de Blogg

 

Vi tar bilen till Fjordland. Och då menar jag inte fjordlandet Norge, utan den enorma nationalpark som upptar en stor del av södra halvan av södra ön. Det blir en naturupplevelse utan like, där vi möter djur, växter och geologi. Redan innan vi kommer dit stannar vi på en camping som också visar sig vara en bondgård/barndjurpark. Ägaren förklarar.

”If you’re travelling through here, seeing millions of sheep, wouldn’t you want to feed them?”

Han ger oss en burk med gräspellets och vi vandrar runt en sväng och matar får, alpacor och getter. Alpacorna har sin hage precis vid vår bil, och när jag går upp för att besöka toaletten på natten står de där på rad och stirrar på mig*. När jag kommer tillbaka står de kvar. Jag drar för de små gardinerna vi har i bilen. Men jag vet att de står kvar på andra sidan, väntandes, och jag sover ganska dåligt.

 

Nästa morgon tar vi oss in i nationalparksområdet Vi kör och kör. Genom dalar kantade av branta berg med snötäckta toppar. Vi äter lunch, trakasserade av någon slags lite grå fågel med opropotionerligt stort huvud och en männgd av de ständigt närvarande sandflugorna. Sandflugor? Jag kanske inte har nämnt dessa hemska varelser än. De finns tolv olika arter, varav två ger sig på människor. Av dessa två är det bara kvinnorna som likt Draculas brudar/systrar/döttrar** suger blod. Det låter inte så farligt, men på västkusten här är det ibland så många att det är svårt att se något. De är ganska dumma, vilket gör att de är lätta att mörda, men detta gör också att de biter en trots att det innebär att de kommer att dö. Säga vad en vill om myggor, men de är i alla fall artiga nog att surra runt i en halvtimme tills en tröttnat innan de biter. Efter ett sandflugebett kliar det. I typ två veckor efteråt. Lösningen? Att klä sig i långärmat och jeans trots att det är över 25 grader ute.***

 

Så det är tre av djuren. Får, alpacor och sandflugor. Men vänta, det kommer mer. För på vägen till Milford Sound (en fjord) stannar vi på en parkeringsplats full av kea. Dessa nyfikna, lekfulla papegojor lever i bergen, de enda papegojfåglarna på den altituden. Vi kommer väldigt nära dem. Så nära att de sätter sig på vårt biltak. Och andras. Målet verkkar vara bilrutetorkarna som de glatt sliter i stycken. En gammal tant stiger ut och försöker tjasa iväg en som satt sig på hennes bil, men lyckas bara locka den närmre. Hon kör iväg med den på taket. Vi får dock ingen fripassagerare när vi beger oss vidare. Det kanske beror på den 2 kilometer långa tunneln vi åker igenom för att ta oss den sista biten till fjorden. Tunneln öppnar upp till en magnifik vy. Bergsväggar med hundratals små vattenfall bakom oss, en glaciärgrävd dal framför, täckt av urskog. Fåglar flyger förbi, och långt fram glittrar havet.

 

 

Nästa djur vi möter är två pingviner som simmar förbi vår båt.**** De simmar på ytan och de behöver komma ganska nära innan jag inser att de inte är ankor.

”Det är pingviner!” Säger jag och knackar Ellinor på axeln.

”Hejdå,” säger pingvinerna och dyker undan innan hon hinner se dem.

Lyckligtvis för henne simmar det förbi tre till lite senare. Jag är vid det laget blasé när det gäller pingviner. Och när det gäller sälar, som vi ser lite flera av lite senare. Nästa sevärdhet eller utrotningshotat djur tack!

 

*Tror jag. Det är så himla mycket lugg inblandat.

 

**Läs Dracula (1800-nånting) för underliga metaforer och förtryckt sexualitet.

 

***Jag har i och för sig alltid jeans på mig.

 

****Vi är på en tvåtimmarskryssning i fjorden. Försök att hänga med.